Ett ljus vill jag tända. För alla de som kämpar. För de som kämpade. För alla oss som kämpar vidare, tillsammans, för att se till att så få som möjligt blir sjuka. Annars är det här inlägget faktiskt mest till mannen och hans elever. Allra mest är det till eleverna faktiskt. Ska strax förklara varför.

Den här veckan har gått så fort. Jag har tragglat på med mitt renskrivande och en del bildfixande, mannen har lärarvikarierat för ungdomar som behöver komma ikapp, och därmed måste använda sitt lov för att göra det. Jag beundrar dem något så kolossalt. Fatta, att de som inte har fått allt serverat, som på en räkmacka, kämpar på och fajtas för att komma vidare. På lovet, när de flesta andra vilar och har det lugnt och skönt, går de till skolan och gör sitt bästa för att lära sig det där de behöver lite mer tid för att lära sig. Beundrar är ett för dåligt klingande verb här, men det är det enda jag kommer på.

En del av dem, eleverna, har inte varit här i mer än ett år. En del ännu kortare tid. Och ändå kan de tala sitt nya språk så bra redan. Nu behöver de bara lära sig att skriva det där nya, väldigt annorlunda, språket fullt av sjuor och skjortor och stjärnor och kärnor och stjärnor i sina omloppsbanor och fruktdisken full av bananer. Fatta - hur de har kastats in i ett helt nytt liv, ett helt nytt sammanhang, och kämpar och står i för att lära, lära, lära sig allt det nya. Beundran är total, för dessa kämpar!

Läsandet är nyckeln. Jag har skrivit det så många gånger förut. Men det är så sant, så sant. Kan man hitta läsglädjen tidigt, då hittar man lättare nyckeln till språket - språken. Dessutom lär du dig att se på världen och livet från så många olika vinklar och vrår och synvinklar med hjälp av någon annans ord och berättelse. Vyerna vidgas och språkets djup och bredd kommer på köpet. Läsförståelsen ökar förståelsen för andra människor. Därför är den nyckeln till att få ett glädjerikt och kärleksfullt liv. 

<3

/helena

Först funderade jag på att göra något med Liljan-ljusstakarna. Pynta dem på något sätt. Sedan tänkte jag om, för de är ju snyggast precis som de är, så det blev något annat. Något prassligt. Något återanvänt. Något kul och väldigt enkelt. Inspirerat av presenten som mannen fick i våras, minns ni?

Tog fram några skrynkliga, pastelliga ark silkepapper och rev och slet och virade och knöt snöre om. Ett par urdiskade glasburkar blev bästa ljuslyktorna. Som små lysande, snälla pappersspöken. Eller om man hellre vill tänka på de fladdriga papperssjoken som fallande löv? 

De är rätt snygga utan att vara tända också, faktiskt. Och vill man ha något annat motiv eller någon annan färg på lyktorna till jul, eller till våren eller så, då är det ju bara att knyta upp knuten och slita och riva av pappret igen och börja om.

Med det vill mannen och jag önska er en ljus och fridfull - och lagom småspooky - helg! Tänd och släck försiktigt, och utan att trängas, please. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Se bara till att inget papper är i närheten av burköppningen och var noggrann med att ljusen står stadigt inuti "lyktorna". Kanske behöver de lite sand på botten, för stadighetens och säkerhetens skull.

"Varje dag gifts över 32 000 flickor bort. Över 200 miljoner flickor och kvinnor världen över har blivit könsstympade. Komplikationer av graviditet och förlossning är en av de vanligaste dödsorsakerna bland flickor mellan 15 och 19 år."

Det är tuffa, för att inte säga brutala, hårda, fakta. Men det går inte att blunda för att världen inte är en speciellt snäll plats för många människor. Det är viktigt att påminna oss om det, ofta. Särskilt i dessa tider, tänker jag. Vi som fått förmånen att födas till sötebrödsdagar och silverskedar, vi måste frekvent påminna oss om att världen i stort inte ser ut så. 

Världen är inte jämställd, jordklotet tippar nästan över av orättvisa. De som svälter är många - oändligt många - fler än de som har mat på bordet varje dag. 

"Att stärka flickors rättigheter är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. Varje dag tvingas tusentals flickor in i barnäktenskap. Det leder ofta till att de måste sluta skolan och blir gravida i ung ålder. Om flickor får gå klart skolan och själva bestämma när de ska bli gravida påverkas hela samhället i positiv riktning."

Vi måste jämna ut oddsen, helt enkelt. Ja, så enkelt är det ju inte, men ett sätt att börja förändringen på allvar är genom att bli medveten om hur verkligheten verkligen ser ut. Ett annat sätt är att stödja Projektet Flicka. 

"Projektet bidrar till att:

stoppa barnäktenskap och kvinnlig könsstympning

stärka flickors och kvinnors egenmakt

nå de globala målen för hållbar utveckling"

Läs mer på fn.se/flicka

<3

/helena

ps Det verkar inte som att den fantastiska bonaden ska hitta en permanent plats här hemma någon gång. Eller också har den gjort det? Den kanske ska få bo så där på vikväggen i alla sina dagar? Nja. Nä. Jag vet inte. Nu har jag i alla fall vänt på den. Gillar verkligen den här omvända färgställningen också. Konstnären? Vet inte.

Har fortfarande inte brytt mig om att (bild)googla fram vad initialerna AN står för. VEM de står för. Njuter bara av den konstnärliga vederbörandes talang varje gång jag lägger ögonen på bonaden full av träd och fåglar och katter! och lite people också förstås. Ett intressant stycke fantasifullt tyg, i bästa brokiga sjuttiotalsanda.

Fjärilen - symbolen för Projektet Flicka - har jag fäst mitt i härligheten. Kändes som att den passar som hand i handske där, både i färg och form. Vi får väl se när mannen börjar sakna den. För den tillhör faktiskt mannen, det är nämligen en pin, att addera till hans redan omfattande samling, you know.

Det var ett ord jag hörde, som gjorde mig arg. Ja, heligt förbannad faktiskt. Jag vill helst inte säga det, för jag tror på ordets makt. Och om du planterar fel ord kommer du få dålig skörd, så är det bara. Men vi kan väl säga som så här; att ordet rimmar på lödder och börjar på s. Då tror jag ni förstår vilket ord jag menar.

Det var en man med ganska många år på nacken, som sa det. En man som borde veta bättre. Till hans försvar ska vi säga att han hade en mikrofon uppkörd i ansiktet och krävdes på svar av en ivrig reporter. Men å andra sidan var det väl knappast någon som tvingade honom att delta? Det fanns nog inget krav på att just han skulle uttala sig. 

Det började med att jag skulle göra en liten webblomma till er. Kanske en att skicka till far eller så. Eller till vem ni vill, någon som behöver en blomma bara. Eller för er att behålla själva förstås.

En blomma med hoppfulla, friska frön som kan spridas över världen med de starka höstvindarna.

Kanske en speciell blomma som påminner om sommaren. En riktig överlevare - maskrosen!

En blomma vars frön sprids som stjärnor över den mörka jorden.

Sedan såg jag den där intervjun och blev heligt förbannad, på hur lätt det är att stå och vräka ur sig saker. Saker som man troligtvis inte ens är särskilt insatt i. Som om han visste att de han pratade om har fått veta att de räknas lika mycket som han. Som om ordet som rimmar på lödder skulle göra något bättre. NÅGON bättre. Ibland förstår jag allvarligt talat inte hur vårt samhälle ska bli bättre på något sätt om äldre, kloka (?!?) människor inte förstår bättre än att kalla andra - ofta väldigt unga - människor för ett ord som börjar på s och slutar på lödder.

Ibland kanske det är bättre att bara hålla käft?

Eller ge någon som behöver det en blomma.

Nej, jag är inte riktigt såå naiv att jag tror att våra samhällsproblem med meningslöst våld och grov kriminalitet kommer lösa sig för att jag sitter här och sätter digitala blommor i god ordmån. Men jag tror ändå på ordets makt att förändra - alltid. Och med det menar jag att du måste plan(t)era dina ord bättre. Ord sätter sig. Ord stigmatiserar.

Så nästa gång du kallar någon du inte känner för ett ord som rimmar på lödder, tänk till! Alla kanske inte har fått samma förutsättningar att välja den smala vägen. Alla kanske inte har fått höra tillräckligt många goda ord under sin uppväxt för att förstå att de tillhör och behövs och har mycket gott inom sig. För du vill väl inte att jag eller någon annan som inte heller känner dig ska kalla dig för...

...två ord som rimmar på ävla ubbe?

Tack för ordet.

Sköt om er.

<3

/helena

ps På tal om något helt annat - halsen. Mannen har fortfarande ont i halsen. Eller det kanske jag inte nämnde i måndags? Hoppades ju att det skulle gå över på ett kick, men det gjorde det inte. Fast ibland känner han sig mer täppt i näsan, säger han. Det pendlar liksom. Och vi vet inte om det är covid eller inte. Och jag hatar - hatar - att gå runt och vänta på första, minsta, tecken på om halsen ska börja strama eller klia eller inte. Hatar. Nej, det är inte ett för starkt ord här.

Annars är allt bra. Vi högläser i en gammal, rolig bok just nu. Ett spännande äventyr, kallas det visst. Och nej, mannen visste inte om det fanns ospännande äventyr, när jag frågade... Hehe.

Och jag jobbar på, försöker hitta koncentrationen (fast jag retar mig mer än vanligt på medias snedvridna omvärldsrapportering!!! Jösses Amalia alltså. Det finns ju fler länder i världen än det stora i väster. Nästa gång det är val i ett av de fler än femtio afrikanska länderna - vilket som helst - hoppas jag verkligen på exalterade valvakor i både ettan, tvåan och fyran och kvällspress-TV. Minst. Och att det finns initierat påläst folk i varje TV-studio. Pålästa på just det landets sätt att styra. Och pålästa på hur det landet gör skillnad i världen. Och på hur vi kan få bättre relationer till det - om vi inte redan har jättebra sådana. Just saying.) till både mina ord och mina bilder. Och blommor!

Kom på att jag nog inte visat er vilket tyg jag till slut valde till den lilla kökssoffan.

Eller det var väl inte jag som valde det, det var väl invånarna i dockskåpet... ;).

Hursomhelst blir det två fåglar som ska få pryda vintage-minisoffan in i framtiden. 

Soft soffmys!

<3

/helena

Oj, tänker ni nu. Nu är hon helt ute och seglar. Det är ju inte advent än på ett tag. Och julen ligger längre bort än så. Men nej då, jag är inte ute på djupt vatten här, eller på tunn is för den delen. För jag tror, precis som många andra, att vi måste få lov att ta ut en del mys i förtid i år. Vi måste mysa oss igenom pandemi-eländet, helt enkelt. Därför bjuder jag er på det här adventskortet som jag gjorde redan i somras. Fick feeling redan i juli, tror jag bestämt. Så kan det gå. Och jag tycker att det blev riktigt bra. I all sin enkelhet, med inbyggd vintage-touch, såklart!

Böckerna med guldkant finns där, förstås. För att böckerna kan ta oss längre än vilket lågprisflyg som helst, och för att de som skrev före oss alltid kommer ha något att lära de som kommer skriva efter oss. Eller leva då, om ni föredrar att se på det så.

Advent City. Har ni varit där? Inte? Nej, tills igår visste jag inte ens att det fanns en sådan plats. På Svalbard, tydligen. Vid Spetsbergen. Ett gammalt gruvsamhälle, googlade mannen upp åt oss. Nedlagt. Och gruvligt kallt, kan man tänka. Vi läser om det i boken vi håller på med. Det spännande äventyret, ni vet.

Löftet då? Eller jubileet, som jag sa häromdagen. Ettårsjubileet. Vad handlar det om. Handlade det om. För nu har det gått mer än ett år sedan löftet gavs. Det handlade om att försöka leva som man lär. Att försöka ta ytterligare steg i rätt riktning. Och fastän det finns många miljökämpar och klimatexperter som hävdar att allt handlar om vad som händer i det stora, inte i det lilla, så tror jag på symbolvärdet, om inte annat. Alltså, lovade mannen och jag varandra att avstå från att köpa något nytt på ett helt år. Löftet avgavs förra året i oktober, och jag valde att inte säga något till någon, inte ens till er, för att inte behöva skämmas om vi skulle misslyckas...

Och självklart gällde löftet även - eller särskilt i vårt fall - second handinköp. Inget nytt gammalt fick köpas heller. Det där med helt nya grejer tycker jag ju inte är så särskilt svårt att avstå ifrån, som ni vet. Men vintage-sakerna, de är ju unika och växer inte på trän. Därför är det naturligtvis svårare att avstå från något som är mer eller mindre unikt, eller åtminstone något som sällan dyker upp i ens väg.

Men vi har lyckats! Yippie. Heja oss! Ett steg i rätt riktning för miljöns skull. Ett litet steg för miljöns skull. Men ett viktigt steg. Ska vi börja handla loss som galningar nu då? När året är till ända? Nej. Självklart inte. Och jag skulle ljuga om jag sa att inte covid-situationen har spelat en underlättande roll för konsumtionsåtstramningen. Visst har det underlättat att leva med en pandemi som förevändning för att ta sig för annat än att gå på vintage-skattjakt.

Jag tror ju inte så mycket på gud, som ni vet. Men jag tror på återanvändning, och det har jag försökt bevisa för mig själv ännu mer under det gångna året, bland annat genom att fortsätta dela mina älskade vintage-ting med er. Gärna i nya sammanhang. Som här, under parollen: Fem särskilt fina.

Några nya strumpor har vi köpt, och lite annat matnyttigt och livsnödvändigt, men annars har vi, nästan, hållit vårt löfte. Vi har bara fuskat ett par gånger, genom att kalla det "att ge varandra presenter". Haha. Men, men presenterna har i alla fall varit second hand-gåvor, bara så ni vet.

Vi tar väl en uppstapling av de fem grejerna i det här adventskortet/fem särskilt fina-inlägget som avslutning? Yes!

1. Ekorren. Läste någonstans att just ekorrar spred någon sjukdom omkring sig. Hm. Minns inte var det var. Lika bra det. Det var kanske därför jag tänkte att den skulle passa extra bra in här, i årets ljusa högtid, för att den också kämpar med att hålla en sjukdom stången? Den är i alla fall fin. Köpt på Myrorna en gång i tiden.

2. Pallen. En sådan som man kan snurra upp och ner. Gnisslar betänkligt numera, förmodligen inte av bästa kvalitet. Men den kostade trots allt bara tjugo kronor, om jag minns rätt.

3. Ljushållaren. Eller jag har mest använt den som en liten vas. För en enda blomma eller så. Målerås, heter glasbruket bakom den skira, vackra tingesten.

4. Kruset. Tycker om det, i all sin enkelhet. En klassiskt form, verkligen.

5. Books! Böcker ger livet guldkant, som sagt. Alltid. I dessa mystider de lux ännu mer än vanligt.

Sköt om er.

<3

/helena

Den blå månaden. Och nog är det många som känner sig lite bluesblå därute, men som ändå kämpar på. Jag tänker särskilt på alla dem som inte har någon pappa att fira, inte ens på behörigt fysiskt avstånd. På de som mist sin far i år, på grund av covid eller prostatacancer eller något annat otäckt och genomgripande. De tänker jag särskilt på.

Köp pappa en pin! Om du har tur att ha en bra en. Pappa alltså. En som bryr sig. En som redan är engagerad i alla de globala målen på den färggranna pin-nålen. Eller en som åtminstone är fullt upptagen med att nå närmre åtminstone två eller så. Kanske bryr han sig extra om jämställdhet, eller att ingen enda människa på jorden ska behöva somna hungrig? Eller så bryr han sig om solen och alla haven, energi och rent vatten. Kanske brinner han redan för utbildning för alla och anständiga arbetsvillkor runt om i världen? Annars kan ju pin:en påminna honom om allt det och resten av de 17 globala målen.

(Oj, har mannen satt sin nya FN-pin uppochner, eller hur ser det ut?). Jag tänker också på alla de som bor i ett land där resurserna för att bekämpa pandemins framfart inte räcker till. Jag tänker på all uttröttad personal, runt om på alla sjukhus, hur ska de orka? Jag tänker verkligen på alla de som mist någon kär, en oersättlig vän, en hårt arbetande kollega.

Krigens ovärdiga, omänskliga metoder, de försöker jag att inte tänka på, även om det är svårt ibland. "En minfri värld". Så lyder budskapet på mannens pin. Utopiskt och orealistiskt? Nej! #motminor

Min bästa fotomodell har mest klätt sig casual hela denna småsnoriga vecka. Fint så. (Och morgonrocken är förstås inköpt second hand!).

Det blå bandet - en av symbolerna för kampen mot prostatacancer - är inte ny. Däremot de tre andra, de har tillkommit efter att vårt årslånga löfte blev infriat för några veckor sedan. Några nya, livsviktiga pins var det första vi köpte efter köpstoppet jag berättade om igår. För att fira att vi lyckades, och för att fylla på mannens pin-samling, såklart!

Med det vill mannen och jag önska er en givande helg. Kanske ska ni bara sitta i soffan (tillsammans med de allra närmaste) och mysa och spela spel och titta på halvdåliga filmer. Kanske vill ni skänka någon speciell en digital-blomma eller två. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Eller så ska ni väl digga till någon bra dänga, tänker jag? (precis efter att ni har slagit upp i tjockaste ordboken vad dänga betyder). 

Förhoppningsvis har far inte mycket gemensamt med Åke Tråk, men ändå. Såå kul låt. Hörde ni den i Doobidoo för något avsnitt sedan? Annars kan ni länka in er till en skön, gammal video här, och liksom digga loss. Haha. Vi tar väl ett par rader ur texten också:

"...Gå och göm dig Åke Tråk/Ta ditt sura gäng och åk/Håll er undan/ända tills ni lärt er le/Så ser ni mer/Va skönt allt är/Ni som jämt vet det bästa/Och lyckas få det mesta/Trist och grått/Det stundar nya tider/Det börjar sent om sider/Hända nåt/Ni trampar runt i degen/Och ställer er i vägen/För allt nytt/Arma er/Som har gått och glömt/Allt det ni en gång drömt..."

Haha. Kan inte låta bli att fnissa lite, när jag kommer på att mitt skyltunderlag ser mer ut som ett djur än det någonsin har gjort. Ett djur med öppen mun. Ett djur som försöker säga något? Säga oss något? Ja, kanske det.

Anyway. Här sitter jag med torra ögon, efter en dag full av bildfixande och texttrixande. Några fler resultat kommer jag strax att publicera in hit. Några bilder baserade på några av mina gamla foton. Foton jag tog en sommar för några år sedan. Och nu är det dags för dem att agera underlag till något någon vill säga någon. Fler digitala kort att skicka, med andra ord. 

Jag låter mig hållas. Vad jag menar med det? Jo, egentligen skulle jag fixa med annat, skriva mer, renskriva mer och fota nytt - och inte så nytt - men det vill sig inte. JAG vill inte. Jag vill bara sitta här... Haha. Så då låter jag mig väl hållas ett tag till med det då, tänker jag. Det går väl över. Snart, snart kommer tid för annat. Nu fler bilder, tydligen.

Bilden ovan får du tolka som du vill. Och skicka till vem du vill. Det kan vara en besvärjelse, en uppmaning, en upplysning. Det kan handla om en speciell person, eller en allmän tanke. Eller så handlar det kanske om jorden och klimatet? Ett hoppfullt antagande. Jag tror vi behöver det. Eller vad tror du?

<3

/helena

ps Snart, snart kommer fler kort/bilder att komma in på en blogg nära dig. Det kan handla om någon timma bara, innan ni kan ta del av dem. Eller några få minuter. Vi får väl se hur snabba mina stumma fingertoppar är...

Det går ju att skicka något till någon som du pratar med ganska ofta också, kanske varje dag. Någon som du glömde att säga god natt till? 

Eller så vill du ta ett större grepp om det hela, och önska jordens mylla matnyttig och nödvändig återhämtning. (Fast vart du ska skicka DET kortet, vet inte jag. Till en åkersork? Den åker väl runt lite varstans, tänker jag. ÅKERsork. Hehe. Eller adressera till en hårt arbetande mullvad kanske. Eller till jordens verkliga bonde - daggmasken.)

En musikalisk hälsning, kan det vara något?

Ett kort till någon med stora drömmar. En nattmänniska med stora drömmar? Tja, varför inte? Månsken är ju alltid vackert. Natt som dag.

Din vän behöver kanske lite mer sol på nosen?

Och snart är det ju jul!

Och sedan kommer visst våren igen - har jag hört. And happy colours!

Hoppas ni gillar. Och hittar något att skicka till en vän. Eller två. Eller åtta. Eller så.

<3

/helena

ps Milky Way. Jag gjorde en annan version på den också. Eller snarare ett komplement bara. En slutversion. Blev bra, tycker jag. Och den kommer säkert också in på en blogg nära dig, så småningom.

Börjar seriöst bli dags att rikta våra blickar mot jultider. Mot ljusare tider - advent. Väntans och längtans tider.

Oftast, vid den här tiden, brukar jag undra vart sommaren tog vägen, men inte i år. I år går allt långsammare. Och väntan känns ibland oändlig. Aldrig, åtminstone inte i modern tid, har väl så många gått och väntat på att något ska gå över. Aldrig har väl så många tummar hållits för att världen som helhet ska bli frisk. Och hel igen.

Aldrig har väl så många ljus tänts. I sorg och förtvivlan, men också med förtröstan och beslutsamhet i blick. För vi ska besegra det här. Vi ska komma ut på andra sidan. Vi ska kämpa sida vid sida - på lagom fysisk distans. Vi ska visa att egoismen kan ta sig i brasan! Vi ska visa att vi håller oss till rekommendationer och restriktioner för att rädda livet på så många som möjligt! Eller hur?

(Sven, vi ska rädda så många som möjligt, för att hedra ditt minne och visa vår tacksamhet för allt du skänkte oss med din varma stämma och insiktsfulla värme. Sven Wollter. En egensinnig skådespelare, väldigt engagerad kulturpersonlighet och en politiskt klart brinnande fackla. Vi saknar dig redan. Och alltid).

Och medan vi gör det ska vi mysa som om vi aldrig hade myst förut! Jag börjar med att visa er min tanke runt det här med adventsljusstake anno 2020. Strax kommer det in lite foton på det. Med vintage i fokus, såklart.

<3

/helena

ps Nej, jag tillhör inte dem som låter bli att säga något om valresultatet i "världens viktigaste land" på grund av att jag är missnöjd med utgången. Of course not. Nej, jag är bara en aning nedtonad på grund av att jag blir så infernaliskt trött på att så mycket fokus riktas åt ett håll. Visserligen ett viktigt håll, javisst, men det finns väl fler länder i världen? Eller? Det hela verkar ju varit/vara ett större spektakel i svensk mediacirkus AB än självaste mellon. 

Men visst är jag överlycklig över att demokrati, medmänsklighet, klimatfrågorna och kulturen ska sättas högre upp på agendan i det stora landet i väster igen. Dessutom är jag övertygad om att den erfarna, kunniga duon Biden/Harris kommer göra skillnad på ett avgörande och övertygande sätt. Hoppas bara att själva invånarna i "världens viktigaste land" sluter upp runt det och ger dem sitt fulla stöd och uppbackning.

Det är ingen originell tanke för mig, som ni vet, att använda udda ting. Häromdagen plockade jag fram de här faten. Några fina fat bara. Udda till antalet - fem. Men jag kommer bara att använda fyra av dem. Är ni med? Fyra som i advent!

Fyra engelska efterrättsskålar. För små för julgröten eller lutfisken. Men en klick konfekt av något slag rymmer de lätt. Pepparkakor. Några praliner med glänsande konfetti-papper på. Eller en snygging-frukt, kanske?

Det går ju nästan bra att lägga vad som helst i, bara det får rum. Något smått och gott. Eventuellt något som räknar söndagarna i advent. Som fyra torn, tre löpare, två springare och...

...och en dam. (Nej, hon är inte trött och uppgiven, hon vilar bara, tycker hon förtjänar det. Samlar ny kraft inför den utmanande framtiden, viskar hon).

Fyra udda eller jämna porslinsfat, plus fyra julgransljushållare att klämma runt kanten, inklusive ljus. Lägg därtill valfritt mysigt att lägga i skålen/fatet. Det blir en personlig adventsljusstake som heter duga och vintage det!

Själv tänkte jag att man kunde lägga sina framtidsdrömmar däri. Det du längtar allra mest till. Det du önskar dig innerligaste. Som riktiga kyssar, fler vänner eller en bättre värld eller så. 

Min personliga adventslängtan rymmer mycket men med stor ödmjukhet i blick. Men jag tänkte börja med att fortsätta drömmen om att bli bättre på schack. Vill ju vinna över mannen ju. Gärna två av tre gånger. Eller fyra av fyra. Eller nån gång då och då i alla fall...

Sköt om er.

<3

/helena

ps Det går ju bra att ha faten som de är också, om de är hyfsat snygga. Hellre tomma fat än något brandfarligt på dem. Glöm inte att kolla brandvarnarna inför de stundande, ljusa adventstiderna!

Lägger årets rosa band bland de andra. Alla rosa, ändå så olika. Alla fina på sitt sätt. Lite som folk i allmänhet.

Dammar av en gammal favoritbok och hittar ett brev som jag hade glömt att jag hade gömt däri, från en vän som jag saknar. Någon som inte finns här bland oss längre. Äsch! Tappar novellsamlingen av Max Lundgren på golvet med en smäll. F-en också. Framsidan av bästa Per Åhlin fick sig en törn. Fatta, boken jag haft i min ägo i mer än tjugofem år, utan att åsamka den minsta skråma, blir i ett trollslag förvandlad till sekunda. Bläh och usch, så klantigt. Men men. Det är då, vid sådana tillfällen, du verkligen får upprepa för dig själv; stå för dina ord nu då - att du gillar patina, som du alltid säger... Men inte på just den här boken... Suck.

- Nu ser vi framåt, säger mannen med sitt smittande leende. Och jag tar en klunk c-vitamin till för att lura alla virus från att hitta längre fram och in i min kropp.

Mister du en vacker bok står dig ändå tusen och åter tusen miljoners miljoner åter!

Bläddrar i en snart antik Hem & Antik (nr 7/2010). Hittar böljande former och värme bland juldekorationerna. 

I love löv! I alla dess former och färger. Men det vet ni ju redan. Yesterday's news liksom.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Filmtips är på g. Några riktiga höjdare, åtminstone en riktigt riktigt bra - en fransk. Få se om jag får tid och lust i helgen, annars får vi ta det sedan. Borde nog bjuda er på ett eller ett par citat också, ur boken som jag just högläst klart för mannen. Nu ska vi försöka fundera ut vad vi ska högläsa härnäst. Kanske något franskt?

Nej, det blir inget franskt filmtips. Och inget citat ur boken vi nyss högläste ut. Vi väntar lite med det, men ni ska få ett annat filmtips. Och ett annat litet citat. Eller två.

Kanske har ni redan sett Trumbo? Alltså spelfilmen från 2015, inte dokumentären med samma namn. På mina avfotograferade, förvrängda bilder från filmen här ovan, skulle man nästan kunna tro att det rör sig om en ren och skär skräckfilm, och på sätt och vis gör det väl det också. Skräck, när det är som allra hemskast - verklighetens skräck. 

Bryan Cranston gör en jätteinsats som den talangfulle manusskrivaren Dalton Trumbo. Lägg därtill ett helt koppel av skådespelare som gör sitt bästa för att hålla jämna steg med både huvudkaraktären och huvudrollsinnehavaren. Helen Mirren som Hedda Hopper. Diane Lane och Elle Fanning som älskade och hårt arbetande familjemedlemmar. För att bara nämna några. (En för mig tidigare okänd förmåga - Dean O'Gorman gör förresten en mycket porträttlik och karaktärsfast - och sympatisk! - Kirk Douglas.)

Det handlar om klassisk Hollywood-film. Och filmen om filmerna är så snygg att nästan varje ruta gör ont i ögonen. Vi skärmdumpade så fingrarna glödde när vi såg den. En sådan där film som man kan se om en extra gång bara för att njuta av alla stilfulla interiörer. Inredningar fullsmockade av ögonfröjd, detalj-smällkarameller och möbel-läckerbitar från golv till tak. Underbart!

Men filmen är allvarlig, även om den handlar om en levnadsglad författare. Det handlar om yttrandefrihet in the land of the free and brave och allt det där. Det handlar om att få ha vilka åsikter man vill. Det handlar om efterkrigstid. Det handlar om det som det så ofta handlar om när människor har uppfyllt sina mest basala behov och därmed har tid att börja se sig om efter annat att oroa sig för. Det handlar om rädsla. Det handlar om jakten på hyvens medborgare. Det handlar om tidlösa, ändlösa - och The End-lösa frågor. Åsiktsfrihet. Yttrandefrihet. Hotade då. Hotade nu.

Se den. Inte bara för vintage-interiörernas och vintage-klädernas skull.

"... Vad fantasin inte lyckas hitta på levererar verkligheten med en axelryckning. ..."

<3

/helena

ps"... Väl hemma i vår stadsdel ville Jacopo tvunget att jag skulle följa med honom upp på hans vindskammare. Jag vägrade först, ännu fanns kanske tid att skriva rent åtminstone första akten av Grisen i säcken, men så började han lägga ut texten om den nya lillpigan de fått i huset. Flickan som var från fastlandet hade svårt att fatta husets inre geografi. Till hennes uppgifter hörde att i gryningen öppna luckan till duvslaget och det var lätt att ta fel på dörren till taket och dörren till Jacopos skrubb. Två morgnar i rad hade flickan sömndrucken ryckt upp Jacopos dörr. 

Jag föreslog förstås att han skulle regla sin dörr, med det ansåg han vara en alltför enkel lösning. I stället skulle vi i pedagogiskt syfte skrämma upp lillpigan en smula. Ur sin fars verkstad hade han lånat två masker av den modell som populärt kallades pestdoktorn och som mest framträdande attribut har en nästan fotslång, svagt böjd näbbliknande näsa. Förr i tiden stoppade doktorerna trasor indränkta med renande vätskor i näsnäbben för att pestsmittan skulle fastna där. ..."

Var bara tvungen att bjuda er på ett citat ur boken vi just börjat högläsa: Den femtionde frälsaren av PC Jersild. Jodå. Nej, det blev ingen fransk berättelse, det blev en svensk. Fast vi befinner oss i 1700-talets Italien. I Venedig, närmare bestämt. Åtminstone just nu, ett trettiotal sidor in i vad som verkar vara en lovande story. 

Har faktiskt gått och sneglat på just den här smådammiga litterära rektangeln i den falska String-hyllan i flera år. Mannen tror att det är något från hans bokklubbsdagar på 1980-talet, och det stämmer ju bra med när boken är skriven. Förmodligen har han läst den förut, men han minns inte riktigt. Så nu ska den läsas. Högläsas!

Hör mannen ringa ett tråkigt samtal. En av alla dessa avbokningar som sker hela tiden nu. Det blir ingen liten adventskonsert, det här året. Tråkigt sätt att börja ett roligt inlägg på kanske, men realistiskt och klokt. Och advent blir det ju ändå, mina vänner!

Med pyssel och mys i massor! Vi ska börja med att titta lite närmare på den där gamla, buckliga lampskärmen.

Det är olika från år till år, hur mycket jag känner för att pynta och dekorera i dessa annalkande jultider. Oftast tycker jag adventssakerna är det allra finaste. Ljusstakarna, Lucia, tärnor och stjärnor och stjärngossar och star-girls och sånt. Ofta vill jag sätta min egen prägel på det hela. Med hjälp av en idé, ett tema av något slag.

Förra året gick jag mycket all in. Har för mig att jag nästan var helt färdigpyntad innan december ens börjat. I år blir det nog lite mindre dekorerat, tror jag. Men man vet aldrig, kanske blir det en all inclusive extra allt christmas när allt kommer omkring. Vi får väl se. 

De år jag fixar och donar extra mycket bland julsaker och adventsgrejor brukar vara år när jag känner att det behöver ändras en del bland inredningens småsaker anyway. I år känner jag mig ganska nöjd som det är. Och det borgar ju för att det inte blir så stora dekorationer framplockade och gjorda i år. Nöjd är en bra känsla. Lika bra som liknöjd är en dålig. 

Men nu kör vi va? Här ska advent-pysslas!

Varje år brukar jag, om inte annat, försöka hitta på något nytt sätt att stjärnbeströ hemmet på. I värsta, minsta, fall kan det bara handla om att hänga upp allt lite annorlunda, eller kanske lägga allt ner på ett konstifikt sätt istället. 

Det viktigaste är återanvändningstanken, som vanligt. Att inget är nytt under solen, eller månen då. I år kom jag att tänka på den här lampskärmen som legat oanvänd i förrådet länge länge. Kanske kunde man göra något kul med den? Trots fläckar och bucklor?

Sagt och gjort. Fram med sax och mall och penna och kniv och tålamod. Bara att rita upp stjärnor runt om skärmen, eller bara en om du föredrar det. En jättestor kanske. Eller många, många pyttesmå? Här är det tycke och smak och tid och tålamod som styr. 

Inte en alldeles unik tanke kanske, med genomskurna stjärnor i en lampskärm. Det är väl på sätt och vis väldigt gjort. Men jag tycker ändå att idén känns lite fräsch, just med tanke på att det är själva poängen här att använda det som redan finns, och göra något eget och "nytt" av det.

Själv valde jag en golvlampskärm. Du väljer vad Du vill - och eventuellt har över. Kanske föredrar du något att ställa i fönstret, eller på ett bord eller en byrå. Och har du ingen gammal skärm kan du ofta hitta hur många som som helst ute i second hand-världen. Fula och brända? Javisst. Men då gör du bara ett stjärn-hål precis just där, över det fulaste stället.

Har man lust att göra det lite mer avancerat går det ju bra att fästa tyg eller papper över stjärnorna. Bara att limma från insidan eller sy fast. 

Funderade på om det inte skulle bli snyggt att "kasta" lite runt kanterna bara. Få färgade - eller vita - konturer på stjärnorna i lampskärmen med hjälp av tjockt garn eller lagom tunt snöre. Eller något glittrigt band kanske. The sky is the limit!

Sköt om er. (Och akta er för att slinta! Om skärmen har en föråldrad plastinsida kan det vara ganska segt och vanskligt att skära igenom.)

<3

/helena

ps Kanske har jag lite andra planer för de där överblivna jultygerna ändå. Hm.

Så där ja! Här är slutversionen av milky way-kortet. Det var bara en stjärna som saknades. Eller kanske...

...borde den astronomiskt riktiga gatuskylten vara riktad så här istället? Eller hur det nu blir. Anyway. Ännu ett kort att skicka. Till någon som behöver ett extra hej i adventstider eller så.

<3

/helena

ps Snart kommer ett kort till. Med en fågel på. En kvittrande vintage-fågel, förstås. Finns det några andra?

I bakgrunden; textilen med magnolior, som jag fick av mannen i födelsedagspresent en vår för några år sedan. Och framför den en av prydnadsfåglarna som jag använt till så mycket. Som prydnad, naturligtvis. Men också som rekvisita i diverse foto- och arrangemangssammanhang. Sedan tänka och fundera och fundera lite till och trycka lite i redigeringsprogrammet och simsalabim så bakas det hela ihop till ett enda lager både bildligt och bokstavligt. 

Gillar ju tanken med blågult, som en schysst färgkombo, men också som något som tillhör oss alla som bor och verkar här. Varje gång vi använder färgkombinationen i sant solidariska, mångkulturella och medmänskliga sammanhang är en vinst för demokrati och rättvisa, tänker jag.

Tänkte att kalenderkortet kan få fungera som ett roligt julkort att skicka. Gärna tidigt, innan allt kör igång på allvar. För här finns ju alla de förväntansfulla dagarna i december. Och där finns det nya året - 2021 - som vi väl alla hoppas så mycket på. Hoppas ska bli ett bättre år än i år.

Lite roligt att skicka ett julkort som ser ut som en adventskalender. Eller heter det julkalender numera? Tycker mig se det mer och mer i media och i alla reklammejlen fulla av ord på jul- som strömmar in just nu. Någon skrev till och med att deras julkalendrar började ta slut. Redan. Hej och hopp vilken efterfrågan det måste vara detta hemmysandets gyllene år

Alltså kan kanske min blygsamma version komma väl till pass? För visst går den att trycka ut och använda som adventskalender, om man vill. Men luckor och baksida får ni fixa själva. Eller om ni bara använder framsidan som en slags räkna-ner-dagarna-till-jul? Och-fram-till-det-nya-fräscha-hoppingivande-året - 2021!

Sköt om er.

<3

/helena

ps Ni missade väl inte slutversionen av milky way-kortet?

Ja, det är klart att det är en smått provocerande rubrik, men med en glad blink-smiley efteråt. Det är också ett sant påstående, i och för sig. Egentligen borde rubriken varit något omvänd: Män kan fotografera också. Som i att män kan mycket - lika med är väldigt kompetenta. Precis som kvinnor. Men den här gången ville jag börja med att provocera en aning.

Det här är en text om foto. Om tre dokumentärfilmer jag nyligen sett, om foto. Tre superbra filmer, om foto. Med många män i. Men också med en fantastisk kvinna bakom kameran. En kvinna jag konstigt nog aldrig hört talas om tidigare.

1. Bilderna alla tog - doktor Land och hans kamera (2018) Subito - Das Sofortbild (originaltitel)

2. Himlens mörkrum (2017)

3. Martha: A Picture Story (2019)

Vi börjar med Edwin Land. Edwin H Land, som kom att revolutionera fotograferandets ädla konst. Enligt den första dokumentären började allt med en fråga från Lands dotter. De hade varit på utflykt, far och dotter, och förevigat några ögonblick med den medhavda kameran, när den lilla nyfikna flickan ställde frågan om de inte kunde få titta på bilderna nu, direkt. Den frågan fick den påhittige och uppfinningsrike Land att börja fundera. An instant camera? Var det möjligt? En kamera som kunde flytta ut de många kemikalierna från labbet och in i miniformatet inuti din privata kamera? Och därigenom spara tid för ivriga små flickor - och alla andra ivriga fotografer. Jo, det gick. Det tog tid och mycket laborerande, men det gick, det vet vi nu. Det är till och med historia vid det här laget.

Sedan kom Instagram. Haha, nej det hände allt en hel del där emellan. Men det är ändå enkelt att konstatera; att det Edwin H Land uppfann och utvecklade lade grunden för det snabba, digitala tänket långt innan kamerakonsten kom i närheten av något annat sätt att fungera än det då helt suveräna analoga formatet. Älskar hur dokumentären fortsätter jakten på det analoga in i framtiden. Hur den följer visionärer och konstnärer som älskar den nyckfulla och levande kamerabilden. De som älskar att trycka av och experimentera, både med motiv och kamerafilm. Kul att få följa tankarna runt den fortsatta utvecklingen av den omedelbara och något oberäkneliga - men fortfarande helt analoga - bildvärlden. En värld full av färger som ibland verkar leva sina helt egna liv.

Himlens mörkrum. En dokumentär hyllning till fotografen Jean Hermanson och hans arbete med att avbilda arbetare i de mest fotogeniska miljöer man kan tänka sig. Smutsiga, hårda miljöer. Industrier. Traditionella arbetsplatser för män. Verkstadsgolv. De vackraste foton av människor jag har sett på länge, kanske någonsin. Det svartvita kommer till sin rätt bland stålbad och svetslågor. Filmformatet kan dock inte riktigt göra de enskilda fotografierna rättvisa. Tror att jag stannade filmen varannan sekund eller så, för att njuta av varje talande stillbild. Gjorde till och med en lista över under vilka minuter av dokumentären som det regnade flest oemotståndliga ögonblick. Det fullkomligt haglar fotokonst på högsta nivå. 

HELA filmen är full av svartvitt ögongodis. Hårt arbetande människor, blandat med en och annan fikapaus med den rutiga termosen och unikaboxen i högsta hugg. Jean Hermanson hade både ögat och mörkrumstekniken. Och viljan och kunskapen att berätta något med hjälp av sin kameralins. Ett historiskt dokument av en tid som delvis är förbi. När industrialismen både blomstrade och skördade sina offer. Offer, för ett många gånger brutalt tröttande arbetsklimat. Men kompisandan verkar det inte ha varit något fel på. Nästan alla medverkande i filmen pratar om den, många med en nostalgisk tår i ögonvrån. Hårt, men hjärtligt, verkar deras yrkesliv ha varit.

Men det är inte bara män på bilderna, där finns kvinnor också. Oförglömliga kvinnor. Kvinnor på golvet och i luften. I truckar och traverser. Kvinnor som fick lära sig tåla jargongen i en värld full av män. Kvinnor som gav svar på tal och banade väg för ett mer jämställt arbetsliv .

Till sist filmen om Marty. Nej, det är inte en man. Det är ett smeknamn på Martha Cooper. Ringer det en fototeknisk klocka här? Kul för er i så fall, själv skäms jag för att inte ha haft bättre koll på denna pionjär inom sin form av gatufotografi. Hon är kanske mest känd för sina foton av graffiti. Och av graffitikonstnärerna bakom verken. 

Vilka bilder! Hon började fotografera graffitin redan på den tiden när de flesta andra avfärdade de avtryck som unga människor satte på tåg och väggar runt omkring sig för fult klotter. Hon såg något annat. Hon såg ungdomarna och deras längtan efter att uttrycka sig. Efter att lämna spår och sätta avtryck. Hon tog deras lek på allvar. Hon förevigade en konstskatt som knappt någon då ens förstod var en skatt. 

Subway Art, heter den ikoniska fotoboken som hon och en kollega gav ut, med bilderna de tog då när hip hop och street art var nya företeelser i den allmänna gatubilden. 

Och hon fortsätter fotografera. Tyckte mig se en skön blandning av färg och form och formidabla människor - och färgglada munskydd - på hennes Instagram-konto.

Foto. Foto. Foto.Tre olika filmer om tre olika typer av bilder. Same same but different.

<3

/helena

ps Hur konstigt kan det inte slumpa sig? Vaddå, undrar ni? Jo, livet. Och minnet. Försökte förgäves komma på vad den innovative amerikanen som kom på polariseringen hette, han i filmen jag nyss såg? Äsch. Asch. Edwin H Land, vet vi ju alla nu, efter det här inlägget om inte annat. Men jag funderade på om det inte var något med Edward? Edward vad? Edward och något efternamn på l. Lang? Ja, Lang var det nog, trodde jag. Och sökte glatt på just det namnet på IMDb (för jag kom förstås inte heller ihåg exakt vad filmen hette...). 

Och döm om min förvåning när jag fick upp en film om prostatacancer, så här i den officiella, internationella mansmånaden och allt. En film med en medverkande som heter så, tydligen. Hur konstigt? Måste väl vara någon mening med det, tänker jag. Därför länkar jag till den dokumentärfilmen här - The Silent Killer - Prostate Cancer in the African American Community (2017). För att jag inte kan tänka mig att jag fick upp den här filmen av en slump bara. Och för att kampen mot den luriga prostatacancern måste fortsätta och fortsätta och fortsätta.

Mannen och jag alltså, vi borde nog skämmas, tänker jag. Va? Varför det? Vad har ni snälla rara goa peeps gjort nu då? Haha. Ja, vad? Jo, vi vägrar ha långtråkigt. Eller vi verkar nästan inkapabla till det, faktiskt. Som om vi inte visste hur man gör. Blir nästan rädd för att få en rak höger, om jag skulle skryta alltför högt och vitt och brett om exakt hur otråkigt vi har det. För jag förstår verkligen att det kan finnas de som har det nu. I mörkret, i ensamheten, i ovissheten.

Det underlättar att vara kreativa hemmakatter av naturen och ohejdad, lång vana, kan jag säga. Underlättar att alltid ha något halvfärdigt projekt att pilla vidare med. Något att nysta i. Något att förädla, om man har tur.

Mannen redigerar sina gamla låtar. Och skriver nya. Hör fortfarande tonerna strömma ut från de vita sladdarna i hans öron, långt efter läggdags. Själv pluggar jag in en massa olika saker. Fotosaker, bland annat. Och andra saker. Funderar på hur jag går vidare med alla idéer som hamnat på efterkälken. Kom av mig i fotandet något i höstas, på grund av diverse hinder. Förlorade minst en månads viktigt mjukt höstljus där, naturligt ljus som inte går att härma bra på något artificiellt sätt. Dessutom tappade jag tempo och takt i mitt samlade diktprojekt, inte bra. Hade så höga tankar om det. Hoppas jag kan plocka upp taktpinnen rejält igen snart.

Och så funderar jag på att publicera den lilla barnboken jag gjorde ord och bild till förra året. Kanske vore något för er här inne? Något litet att läsa för de små i advent? Allt är vintage. Ja, orden är ju lite nya och så, men bilderna bygger på foton jag tagit av mina vintage-saker. Saker ni sett förut, fast inte exakt de här bilderna.

Men. Jag skulle ljuga om jag sa att det är kul att vänta ut den här sega saken i våra kroppar. Och vi borde väl skämmas för att vi inte har testat oss. Men det kändes så dumt att behöva åka till andra sidan stan för det. Tydligen görs inga tester på de för oss mycket mer närliggande sjukvårdsställena. Därför, och på grund av att mannen var väldigt trött de första dagarna han hade ont i halsen och snorade, testade vi oss inte. Nu är han bra, bara lite tröttare än vanligt. Jag har haft ont i halsen till och från i någon dryg vecka, men det har börjat ge sig nu, liksom inte brutit ut till något mer. Har däremot fortfarande en jobbig blåsa på tungan, en sån som jag alltid får vid förkylning. Vi vet alltså inte om vi haft en lätt släng av covid-19, eller en släng av något annat virus.

Å andra sidan finns det ju de som säger att det är bra att ge sin testplats åt de med verkligt samhällsviktiga funktioner istället. Andra säger att det är det viktigaste som finns; att ALLA testar sig, för smittspårningens skull. 

Jaja. Det viktigaste är ju att stanna hemma så fort man känner minsta lilla symptom från hals eller näsa eller så. Stanna hemma tills man vet säkert att det inte är något. Och OM det är något, om så bra minsta skav - stanna kvar hemma. Och stanna hemma som om det vore covid, om du inte vet säkert om det är det eller inte. Sju dagar extra ska man ju stanna hemma, efter att du eller någon annan vuxen i ditt hushåll är helt symptomfri eller säker på att det inte var covid du/ni hade. 

Mannen och jag har alltid varit noga med det där, att stanna hemma från jobb och aktiviteter vid minsta förkylning. Alltså långt innan någon hört talas om covid. Under många år hade vi båda jobb och aktiviteter med mycket människor runt oss, då tyckte vi alltid att det var respektfullt att stanna hemma så fort vi kände oss det minsta sjuka.

Genom att stanna hemma vid minsta lilla förkylningskänsla kan vi ju rädda liv och underlätta för den ansträngda och utarbetade sjukvårdspersonalen. Platta till kurvan och allt det där.

Men vad hände här egentligen? Det här skulle ju handla om ljusa, fina saker. Om hur de stjärnklara resterna efter lampskärmsperforeringen häromdagen blev så snygga, efter lite tillskärning, att de fick bo runt några av smålamporna i slingan runt den gamla spegeln. Och att det blir en elljusstake i köksfönstret i år, för att den blev så fin just där. Helgstaken, som den kallas, har vi haft i många år, men inte haft den framme varje vinter. Ibland har den fått vila. Ibland har den fått stå på skänken i sovrummet, gillar ju att ha ljus-grejerna på andra ställen än i fönstren, tycker det blir mysigare så. Gillar ju också att variera och tänka nytt, fast inte nyttnytt, ni vet. 

Och så skulle jag berätta att skälet till att jag gillar just den här modellen på elljusstake är självklar och naturlig för mig - för att jag tänker på ljusarmarna som grenar. Trädgrenar. Och då behöver jag säkert inte förklara mer, va? Oss trädkramare emellan. För träd får man väl fortfarande krama, eller?

Sköt om er. 

<3

/helena

ps Viktigt att tänka på att inte elen i de gamla ljusstakarna inte är för gammal, förstås. Och, även om jag själv alltid föredrar det återanvända, vintage och second hand, måste jag medge att det finns ett par nya elljusstakar som jag tycker är riktigt snygga. Tror det är Granit som säljer dem, tycker det skymtat i någon ögonvrå då och då, men är inte säker. Vet att det handlar om träljusstakar som ser ut som stiliserade trädkronor ungefär. Med fem armar, och en större modell också, tror jag. Finns säkert att beställa online, om någon känner att den vill ha ett nyare ljusträd i sitt fönster.

pps Nej, det har inte blivit något franskt filmtips hittills den här veckan heller, fattar inte vart tiden tar vägen. Eller jo, det gör jag. Jag har fått relativt mycket gjort den här veckan. Fast inte så mycket skrivet som jag ville, men ändå. Och planer finns på mera pyssel in hit, och några särskilt fina vintage-saker med julkänning - och filmtips - både franska och andra. Ni kan väl kika på de sevärda dokumentärfilmstipsen i förra inlägget så länge, om ni vill. Och har tid.

...klistrande dock, mer ett kallt konstaterande att vi måste köpa mer häftmassa. En seriös adventspysslare måste ha en massa massa. Häftmassa alltså. Fast det gäller att ha tungan rätt i mun, allt underlag tål inte att fästas på, en del ytor får fula märken efteråt. 

Här, på dörren till sovrummet, är det inga som helst problem att fästa upp något lätt, valfritt. Varför inte en tapetgran? Jag kom på den briljanta idén att hänga en av våra kära adventsstjärnor här, på dörren. På dörren mellan sovrum och kök, vilket gör att stjärnan kommer kunna svänga sig med att nästan befinna sig i två rum samtidigt. Det här fungerar ju bara med en elljusstjärna om det finns ett lämpligt eluttag i närheten, och det gör det här. Annars går det lika bra att använda en stjärna utan el istället. Någon fin i halm kanske? Eller klippa ut en i papper eller tyg. Eller varför inte använda en smidig batteridriven led-slinga runt valfri stjärna?

Angående själva "granen": Mannen klippte bara ut en enkel triangelform ur en gammal grön vintage-tapet. Och så satte jag upp elstjärnan uppe på den! På tavelkrokarna som redan finns där. Nu håller jag på att klippa ut lite fler saker att dekorera granen med. Några kul kulor kan det nog bli. I tyg. Vi får väl se när det blir klart.

Årets version på adventsljusstake har vi ju fusktänt för längesedan, som ni säkert kommer ihåg. Ångrar nästan att jag inte använde det femte lilla fatet också. För det känns som att vi behöver fler söndagar i advent i år. Eller hur? Någon kallade det till och med för novent. Pandemi-tider kräver extra mys. Och extra mycket ljus.

Det var allt från tomtarna i adventsverksta'n, för nu.

Och just det, finaste broderade helgkransen har ju kommit upp också. Den som Sigrid har gjort. Eller om det var Hilda. Min farmor alltså. Eller hennes syster. Någon flink kvinna var det i alla fall.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Gjorde ett adventskort till er också, liksom i förbifarten bara. På uppstuds, som jag brukar säga. Det är på väg in hit alldeles strax. Vänta bara.

Här är det - adventskortet. Bygger på en viss stjärna som hänger på ett visst ställe här hemma - se förra inlägget.

Eller så föredrar du din stjärna utan text. Bara att välja. Även vem du vill skicka kortet till, förstås.

(Och jag brukar sällan komma ihåg att säga det, men om ni behöver större storlek, än det uppklickade storformatet, är det bara att säga till. I kommentarsfältet, eller i ett mejl. Mail-adressen hittar ni i högerkanten på dataversionen. Så mejlar jag gärna över i större format än blogger tillåter...).

Sköt om er.

<3

/helena

ps Nu ska jag ta tag i att sätta ett nytt ljus i hjärte-lampetten i gröna bokhyllan. Och kanske byta till en för årstiden passande jultallrik med en lucia på eller så. Ja, där innanför vitrinskåpsdörren, menar jag. Om ni inte har en aning om vad jag dillar om, så klickar ni er bara bakåt här!